Planterar om orkidéer

gör man inte varje dag. Men en av mina orkidéer var på rymmen så jag blev tvungen att handgripligen göra något åt saken.

Var finns räddaren i nöden? YouTube såklart. Där finns massor av filmer som visar handgreppen!

Om 23 saker fast vi gör tio

Helene Blowers är mamma till en folkrörelse. Eller bibliotekarierörelse kanske man kan kalla det. Det handlar till exempel om våra "Tio saker", som på andra bibliotek är 23 saker ... eller något annat antal saker. Hon har i alla fall nyligen sammanfattat sina erfarenheter i en artikel Ten Tips About 23 Things Konkret och bra. Klart läsvärd.

Jag hittade den via en RSS jag har på hennes blogg LibraryBytes.

Allt hon skriver om på bloggen är väl inte högintressant för oss, men tillräckligt mycket för att det ska vara värt mödan att ögna igenom bloggposterna. LibraryBytes, tillsammans med en handfull andra bloggar, ger mig en massa kunskap om vad som är på g därute i biblioteksvärlden.

Om att säga dumheter på nätet
Jag har funderat mycket på varför många, framför allt unga, bloggar så fullständigt ogenerat om ofta i mitt tycke totalt meningslösa saker. (Hallå, vem bryr sig om att jag har köpt nya skor?) Svaret jag kommit fram till är att innehållet i bloggen ofta är relativt oviktigt. Det kanske handlar mer om nätverksbyggandet i sig. Alltså, Connecting people! Man blir någon för att man blir sedd och bemött=kommenterad på nätet. Är det så att innehållet i bloggen fungerar som ett skyltfönster, i bästa fall som en spegling av delar av ens personlighet? Eller fungerar det som en metkrok. (Ja, jag vet liknelsen är lite oestetisk). Men man vill ha kontakt med någon på ... andra sidan. Och det är i denna nya sköna värld möjligt att blogga sig till en "position" helt och hållet beroende på att man lyckats skapa en stor läse-/krets på nätet. Demokratiskt, javisst.

Men jag funderar fortfarande på hur detta hänger ihop egentligen. Generationsklyftan i bloggosfären, alltså. Ett svar är ju att det som är totalt meningslöst för mig kan ha stor betydelse för andra. Jag har inget tolkningsföreträde till världen. Tur det, förresten!

Samtidigt ser jag ju att bloggen ger ett utlopp för fantastiskt mycket kreativitet. Och det skyltfönster som bloggen är idag på nätet, är IRL något annat, det jag skapar och det jag är. Då är det ju egentligen ingen skillnad mellan hur vi metar i världen och på nätet. Det nya är kanske då att småpratet tagit sig ut på internet. Och finns kvar där (for ever and ever?) och då ser det så trivialt ut. Är det det som vi, som ofta säger dumheter, blir störda av? Att sagda dumheter finns kvar därute.

Intressant. Jag kanske börjar förstå ... varför ett teknikfreak(?) som jag haft en blogg registrerad i tre år och inte använt den. Det tar tid för somliga att våga säga dumheter på nätet. Dom dumheter man säger i världen finns ju också kvar fast man inte vill det, det är bara det att dom inte syns längre, men om man har otur finns dom kvar i människors minnen. Och man kommer inte ens åt att kommentera det längre.

Har jag fel? Mycket möjligt. Det kan ha hänt förr.

Det är lördag. Jag ska gå och fika med kompisar på den gamla kyrkan som blivit kafé. Mycket trevligt ställe. Den får fyra stjärnor i min kommande kaféguide.
Greetings from Lola.

Blogga necesse est, vivere non est necesse - eller omvänt?

Ganska länge har jag haft den här bloggen liksom liggande och, tja ... samlat damm kan man väl ändå inte säga att den har gjort. Inte heller har den legat för fäfot* men den har på något sätt ofunnits. Bara Mrs Münchhausens förmätna uttalande skvalpande runt i den, seglande ensam i rymden. Och så förståss några foton som jag skickat från mobilen nu i sommar.
Men hon ska få sällskap, av både Dottie och mej och några fler kanske som orkar och vill.
Jag har nog levt mer IRL, men nu ska här bloggas.

Himla kul är det att se att mina kollegor spinner loss i sina bloggar, fulla av kreativitet! Jag blir riktigt avis.

*uttrycket borde k-märkas!